majsaan

Jag har börjat uppskatta när klockan slår just 05:00. Innan dess känns natten så ensam och kompakt. Då är jag verkligen ensam, det är kolsvart och alla andra får ligga mjukt nerbäddade och sova gott. Men klockan 05:00, även om det nu när det är vinter fortfarande är kolsvart, och även om jag har 4 timmar jobb kvar, så är det då klockan börjar rulla på. Det är då jag inte känner mig ensam och övergiven och som om klockan går ett steg fram, två tillbaks.
För då vet jag att det börjar röra sig i stugorna. Väckarklockor ringer. Trötta människor stiger in i morgonduschen, dricker morgonkaffet, slänger några trötta ögon på morgontidningen. Stiger ut i morgonluften. Dagen tar fart.

Då går min tid lite fortare för då vet jag att andras tid är igång, även om jag inte har någon att prata med eller titta på för det.

Jag tror inte att nattjobb är min grej. Helst inte ett inaktivt nattjobb. Nu jobbar jag för min ledighet. Det känns väldigt tillfälligt.

Jag längtar hem. Men det går bra. Den här veckan har gått bra. Min lille grabb gillar mig den här veckan. Det gjorde han inte första veckan, då var jag en hemsk tant som kom med den hemska andningsmasken. Då kom jag med stress, svett och tårar på ett silverfat åt honom. Nu får han masken när han sover. Det är sjukt mycket mer jobb för mig, och mina amar och min rygg kommer att hata mig. Men han märker inget, för honom är det så mycket bättre. Vi gillar varann nu, myser, kramas, gosar. Dricker varm mjölk och skriker "YES!" med läspande uttal och ett snett flin. Synd att downs syndrom drar med sig så många andra bi-sjukdommar. För annars är han förjäkla häftig :p


Om lite mer än 5 timmar ligger jag nerbäddad i min sovsäck och sover bort ännu en dag med dagsljus. Den ni! ;)