min teori
Jag tror att jag vet varför jag har haft/har/kommer att ha mitt livs bästa sommar i år.
Det finns nämligen ingenting som tynger mig i år. Inga jobbiga beslut som måste tas, ingen höstångest, ingen press. Ingenting.
Allra skönast är det att inte behöva ha ågren inför hösten. Jag slipper det. Jag kan slappna av och har 6 veckor kvar att göra absolut ingenting nyttigt på. Jag kan bara vara, njuta, ha det bra. Ingen stress.
Men troligtvis går jag min livs tyngsta höst till mötes. Jag kan nog inte ens föreställa mig allt jag kommer få se, allt jag kommer att vara med om. Men just nu känner jag mig så laddad inför alla de nya upplevelserna jag ska få vara med om. Jag vet att jag kommer få vara med om vidriga saker, jag vet att jag ska leva ihop med barn som föds in i absolut ingen framtid alls. Men samtidigt så känns det bra att få ha varit en del av deras liv. På något sätt kanske jag kan hjälpa någon?
Det finns en dikt skriven av Ulf Nilsson:
Snäckan
När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.
En morgon skulle jag springa utefter stranden.
Anders ville följa med.
Efter 25 meter blev han trött.
Han stannade, men jag sprang vidare.
När jag vände, såg jag honom som en liten prick,
som satt och väntade på mig.
När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.
När jag kom helt nära, såg jag vad.
Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet.
Under natten hade havet spolat upp mägnder av snäckor.
Han räddade dem tillbaka till livet.
Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också.
Men...
Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil.
Så jag ville få honom att inse det meningslösa.
Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll
att du kastar tillbaka en snäcka eller två.
Först tittade han bara på mig.
Han hade en snäcka i handen.
Sakta sträckte han upp den mot mig och sa:
För den här.
För den här spelar det roll
När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.
En morgon skulle jag springa utefter stranden.
Anders ville följa med.
Efter 25 meter blev han trött.
Han stannade, men jag sprang vidare.
När jag vände, såg jag honom som en liten prick,
som satt och väntade på mig.
När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.
När jag kom helt nära, såg jag vad.
Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet.
Under natten hade havet spolat upp mägnder av snäckor.
Han räddade dem tillbaka till livet.
Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också.
Men...
Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil.
Så jag ville få honom att inse det meningslösa.
Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll
att du kastar tillbaka en snäcka eller två.
Först tittade han bara på mig.
Han hade en snäcka i handen.
Sakta sträckte han upp den mot mig och sa:
För den här.
För den här spelar det roll
Precis så känner jag. Jag kommer inte kunna hjälpa alla men om jag bara gör skillnad för någon så är ju det enormt!
Jag har så mycket energi inför den här resan. Bara tanken på den fyller mig något kolosalt!
Jag tror att samtidigt som det kommer bli den värsta hösten i mitt liv så kommer det bli den bästa.
Det gör också att sommaren känns mer speciell.
Kommentarer
Postat av: Sara
Men åh, jag tänkte ringa till dig och Linnea och höra om vi skulle till orsa igår, men så tappade jag suget.. men det blev en liten vända dit iaf..fast det var tråkigt :P
Postat av: JANNI
JAG RYSER..ryser! va fint
Postat av: 3000 mil bort
Va fin dikten var, precis som du pratat om Ghana. Du är en fin människa gumman!
Postat av: linnea
I love you!
Trackback