majsaan

Kanske inte en sjuk dag. Men jag känner mig sjuk. Sjukare än sjukast. Alltså är det en vanlig måndag. En sodexho-måndag.

Med andra ord starade min lediga vecka idag. Men inte riktigt som jag tänkt mig.
Jag hade planerat att gå av kl 07.00- åka hem, äta frukost, sova till kl 09 max 10. Tvinga mig själv att komma igång och få huset städat. Det sprack redan kl 04.00 när våran gruppledare meddelande att My Travels stora dk (två våningar, miljoners säten, longflight) skulle bli försenad. Vilket i sin tur skulle innebära att vi inte kunde komma på den fören Efter kl sju. Övertid alltså.
Halv åtta kom vi på planet. Ca 2 timmar senare var vi äntligen klara och jag såg frukosten och sängen framför mig.
Så blev det inte heller.
Jag är nog nämligen inte så graciös som jag tror. Och nu måste jag faktiskt, även om det tar emot, erkänna att jag är jävligt klumpig.

För när vi äntligen kom ner till garaget och bilen skulle jag snittsa mig in på passagerarsidan. Det var rätt trångt och jag ville inte komma åt den andra bilen. Så jag öppnade bara bildörren så pass att jag skulle kunna glida in.
Och vad gör jag då?
Jo jag sliter till örat. I örat har jag tre örhängen. Uppenbarligen så får mitt mittersta örhänge en rejäl smäll för när jag väl släpper handen som jag tryckt mot mitt pulserande öra så är det enda jag kan stirra på blodet. Det droppar ner från örat. Och liten som jag är blir jag bara ännu mer ledsen när jag ser allt blod.
Efter några meter hushållspapper lugnar jag tillslut ner mig o vi kan åka hemöver.
Jag går in på apoteket med blod ner över halsen o kinden o ber om någon rengöring att vaske med. 100 kr slutade det kalaset på.
Väl hemma tänkte jag ta mig en dusch för att tvätta bort blod o få såret rent.

Då tycker jag mig se att något är konstigt med örat. (inte nog med att det är stort som ett hus och bultande mörklila), så jag ropar in c. Och han tittar på mitt öra och meddelar något skärrad att örhängets plopp sitter fast i örat, att han kan skymta den lite lite på baksidan, samt att den sticker fram på framsidan.

Då gråter jag ännu mer.

Det bär av till legevakten (sjukstuga/sjukhus/akuttjofleng).
Väl där blir vi sittande. sittande.. och sittande.
Tillslut får jag komma in. Jag är skräckslagen. Jag är livrädd för smärrta och när läkaren berättar att hon måste ge mig en bedövningsspruta skakar jag som ett asplöv.
Det är min värsta mardröm. Det kan nog min familj intyga.

Men hon hittar ingenting. Det finns ingen plupp. Under allt torkat blod finns bara ett öra och ett sönderslaschat fd hål till ett örhänge.

Jag fick veta att det Eveeentuellt kunde finnas en bit av pluppen kvar. Jaha? Men att jag skulle märka det rätt snart. Det känns ju kul.
Jag fick punga ut mina hundralappar och åka hem.

Lättad över att slippa detta kirurgiska ingrepp.. :p Men något pinsamt.. väldigt pinsamt var det..

Men min största sorg just nu är att jag inte får sätta i något hänge igen. Mina öron med tillhörande hängen är passé.
Nu har jag ca 2 cm mellan örhängena. Och jag kan inte påstå att det är speciellt snyggt.
Jag som var så glad att jag äntligen fått dom att läka.. sisådär 4-5 månader senare..



Och nu sitter jag här. Trött och hungrig. Jag får inte sova och jag känner mig för virrig och slut för att ta tag i maten.
Och någon städning blir det inte.

Det var inte den här starten på min frivecka jag tänkt. Men nu har jag satt ribban iallafall. Får se om c kan brecka mig.
... Peppar! Peppar!




På torsdag kommer jag hem