majsaan

Även idag är jag hemma.. Jag är så där slut i hela kroppen, det gör ont överallt och känns som att jag bara vill ut, ut, ut. Febern är tillbaka, halsen blöder, blåsor snärrt på överallt (uuhh), jag kan inte gå utan att få stöd, mensvärken hugger, migränanfallen har duggat tätt. blääää. Jag hatar det här!
Och imorse var jag tvungen att bygga en kojja över sängen, så att det blev alldeles mörkt, där har jag legat tills nu, men mörker är bra. huvudvärk mår bra av mörker. Men nu är jag uppe och det är dumt. Men ska ringa mamma och se vart hon har sin supermedicin och sen ska jag gömma mig i mörkret igen.
Och det är helt galet hur synd jag tycker om mig själv.. Jättejättejättesynd tycker jag att det är om mig. I tisdags skulle jag försöka förflytta mig från sängen till badrummet, och tårarna bara sprutade. Jag grinade litervis, för att jag tyckte så synd om mig själv. För någon måste ju. Ligger man ensam i sin lilla etta är det ju ingen annan där och pussar på en, då måste man. Men även nu, med hela huset fullt av människor, tyker jag så där ruksigt synd om lilla mig. Jag tycker nog att det är mest synd om mig i hela världen.. faktiskt. Så synd att jag fick pappa till att åka åtta mil o hämta hem sin nästan döööende dotter.. ujujuj..
Nu går jag, medicinen är återfunnen och mörkret väntar.

Maja