majsaan

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.. eller tänka.. jag vet inte vad jag säger eller tänker, för allt är ett enda virrvarr uppe i mitt huvud och i hela min kropp.. samtidigt som det känns alldeles tomt. Alldeles tomt och ingenting får fäste.. finns ingenting som ens kan få fäste.
Jag känner mig så jävla maktlöst och allting känns så overkligt.
Vi har ju alltid fått vara i vår glaskula. Allihopa har varit tillsammans där inne och på sin höjd har vi gråtit över en förlorad pojkvän eller ett skrapsår på knäet. Det var ungefär det som kunde ta sig in.. Men så helt plötsligt slår sig verkligheten och "det händer inte mig, inte oss" exploderar och allt bara rasar. Det fanns inte i min värd. Det finns fortfarande inte riktigt.. för det känns så overkligt. Så fruktansvärt overkligt. Det känns som på film och det går inte att ta in. Mina tårar bara sprutar, det finns ingen hejd på det.. och när jag äntligen lyckas lugna ner mig så kommer tankarna på er igen och då brister allt. Mitt hjärta brister och det gör så ont.. kanske mest eftersom jag inte har en aning om hur det kan kännas.. jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig hur det är.. kanske just därför gör det så ont, för jag vet att den vidriga smärta som jag känner är så pyttelitet att det inte ens går att sätta det i samma universum som det ni måste gå igenom.. Den smärtan får mina tårar att bara spruta. Men vi finns här, dag som natt, i skratt som gråt. Du behöver aldrig känna dig ensam i det här.. För vi kommer inte vika en tum. J, alla mina tankar och hela jag är hos dig. Alltid.