majsaan

Klockan är snart elva och jag borde sova. Ska åka kring sex imogonbitti men ändå (eller kanske just därför) har jag femtioelva tankar i huvudet som bara bråkar runt. Jag har blivit tillsagd att jag måste börja tänka. Jag tänker.. men kanske bara på mig själv? Jag vet inte.. Men de vill att jag ska planera mitt liv. Att jag ska veta precis vad jag vill med utbildning, jobb, man, barn, hus, framtid. Jag är arton år och kunde inte bry mig mindre.. Borde jag göra det redan? Det kunde inte kännas mer avlägset. Men så har jag väl aldrig varit bra på att planera in i framtiden. Det har alltid varit lättare att leva dagen precis som den är. Göra det jag känner för Idag, och sen får det bli som det blir, Det kan man ta reda på och ordna upp Då. Men så förstör jag ganska mycket på vägen på det viset också. Jag har en tendens att kasta mig in i saker som jag kanske inte borde, som jag kanske inte skulle ha gjort om jag tänkte mer än en gång. Men hur skulle livet bli om man planerade hit, planerade dit? Hur långt framöver som helst? Vem orkar? Vem gör så? Det lär ju inte funka. Dessutom så har jag kommit på att jag är något så sjukt egocentrisk. Jag tror att allt kretsar kring mig.. Att alla andra runtomkring är statister i MITT liv, i MIN värld. Jag blev helt chockad när jag började tänka på att "han.. han där på andra sidan gatan.. han har också ett liv. Han kommer ifrån något och han är påväg till något annat. Han har känslor.. han har upplevelser. Han går upp, han lever.. han är precis som jag. Fast sig själv.. med sitt eget liv.. Sina egna erfarenheter och sin egen framtid.." . Jag kan inte tro att det händer något för andra människor.. Jag tror att så länge de är runt mig så rör det sig, så gör de saker. Men direkt de försvinner ut ur mitt synfällt så avstannas deras liv. Då trycker man på paus och sen vilar det i ett vitt moln tills de ska in i mitt liv igen. Om så bara för att springa förbi med en kundvagn på Domus. JAG MÅSTE SKÄRPA MIG! Jag känner mig så grymt puckad när jag inser att det faktiskt Är så. Det är så här jag tänker... eller inte bara tänker.. det är så här jag TROR. Det pratas om att det kanske eventuellt måste finnas liv på andra planeter, i andra galaxer. Och jag tror inte ens att kvinnan i grannhuset lever. Jag tror att hon enbart är till för att behaga mig och mitt liv. Som i filmen om killen i glasgloben..? Han, vars liv var en film? Fast ändå inte riktigt. Mitt liv är ingen film eller pjäs som regisseras av någon annan, utanför. Med människor som ser på. Utan det är bara så det är.. Det är bara jag som finns. Ingenting utanför, ingenting längre bort. Bara jag.
Jag måste växa upp.