Majas Afrika 2008

Om en vecka är jag där.

Idag känns det inte bra alls. Jag har inte vikt många centimeter ifrån Christoffers sida de senaste två åren. Och idag insåg jag att jag inte kommer få peta på honom eller höra hans röst fören varenda hus och lägenhet här hemma är klätt med miljoners julpynt och snön ligger som ett tjockt, vitt, täcke.
Det känns rätt avlägset nu, speciellt en sån här varm sommardag.

Fyra månader kanske inte är en sån lång tid, men just nu känns det så. Idag tvekar jag. Men innerst inne vet jag att det här kommer bli det bästa jag någonsin gjort. Och när jag är hemma igen kommer kanske de här fyra månaderna ha gått alldeles, alldeles för fort?

Jag vill att tiden ska gå precis mitt emellan. Jag vill att den ska gå så pass sakta att jag känner att jag verkligen har tid att ta in allt, har tid att göra precis dom saker jag vill få gjorda, ha tid att lära känna barnen, ha tid att göra nytta, att hjälpa till. Att få någonting bra gjort! Jag vill inte att hösten ska säga SSSWWWIISSHHH och så är jag hemma igen, med bara minnen.
Men samtidigt vill jag inte att den ska gå så sakta att jag börjar räkna dagarna tills jag får åka hem. Att det känns oooääändligt långt bort. Jag vill ha tid att ta vara på mina månader i Ghana, inte önska att det var över.

Även om jag just nu känner mig lite kluven.. Jag har så himla dubbla känslor inför det här! Men det kanske man får ha? Det är trotts allt inget sommarkollo jag ska åka iväg på..